Reinfeldt: kan vi få notan tack?
Det finns hundratals anledningar till att jag inte röstar på alliansen, men en anledning är den samma som varför jag sällan äter ute på dyra restauranger. För det första så kostar det för mycket pengar och för det andra så kan man aldrig vara säker på vad notan blir i slutändan. Jag minns alliansens lovande affischer inför förra valet om hur ungdomar som tidigare inte hade något jobb står och skålar på krogen den 25:e efter att ha fått en fet lön, allt tack vare alliansen. Men arbetslösheten har knappt påverkats alls, fast det är klart, med den sänkta restaurangmomsen så har kidsen iaf råd att bli fulla.
Jag minns affischer som talade om ”framtidens skola”, men från vad jag har läst så påminner alliansens skola mer om den jag gick i för inte så länge sedan. En skola med för få lärare som dessutom är underbetalda. Med för få och dessutom trasiga skolböcker, och en kraftig segregation mellan vanliga elever och de rikas ungar som kan välja privata alternativ. Jag minns löften om minskade vårdköer, men när jag följde en vän till södersjukhuset för ett tag sedan så var väntrummen och korridorerna mer fyllda av patienter än någonsin. Patienter som skriker och gråter efter hjälp medan de stackars underbemannade läkarna försöker vara på tio ställen samtidigt och tvingas behandla människor så ytligt som möjligt. Men det gör ju inget för rika allianspolitiker som tillsammans med resten av Sveriges rikaste procent kan gå till privata mottagningar.
Samtidigt säger sig Reinfeldt stå nära Obamas politik (snacka om populism) när det är exakt den politiken han försöker avskaffa. Jag minns löften om bättre villkor för våra äldre, men vid sidan om de ökande antalet vårdskandaler som är en direkt konsekvens av alliansens inflytande och deras kompisar bland rikkapitalisterna, så finns det inte ens plats för min morfar som är över 90 år gammal och som har arbetat hårt hela sitt liv, men som nu inte kan ta sig ur sängen själv. Och när kommunen inte kan komma förbi så får jag sätta mig på buss och tunnelbana och resa över en timma efter jobbet för att ta mig dit, när jag inte är upptagen med att hjälpa min sjuka mor och min handikappade bror.
Men trots ett antal döda i sviterna efter utförsäkrandet av dödssjuka människor, trots den ökande vanvården av våra äldre, trots barnfattigdomen som nu ligger uppe i 248 000 svenska barn, och trots en arbetslöshet som ligger närmare tio procent osv, så är Reinfeldt och hans kompisar mer nöjda med sin politik än någonsin. Så jag undrar hur lång tid kommer det ta innan vi som inte äger stora villor, äger lyxkrogar, betalar människor för att städa när vi inte orkar osv, ska kunna se de positiva effekterna av alliansens politik. Och viktigaste av allt, hur mycket kommer borgarkalaset att kosta utöver allt mänskligt lidande, i form av ökad statsskuld och i form ökade klassklyftor i samhället som skapar splittring och hat mellan olika grupper i Sverige. Kan vi få veta hur mycket mer vi måste stå ut med innan utvecklingen vänder?
Inte heller mina vänner bland småföretagarna är särskild nöjda efter tre år med alliansen, reglerna är precis lika krångliga idag. De enda som är nöjda med alliansens politik som faktiskt är vanliga arbetare (arbetare = dem som inte äger fabriken utan jobbar i den) är den lilla minoritet som är helt friska, som bor själva vars familjer aldrig råkat ut för allvarliga sjukdomar och vars enda imperativ för att rösta på alliansen är att tjäna ett par hundralappar extra i månaden för att få råd med en platta öl till semestern eller kanske t om en ny iphone. Men till dessa skulle jag vilja berätta om Buddha och senapskornet (saxat från sidan dhamma.se):
I en mycket känd berättelse i den buddhistiska traditionen har en kvinna, Kisa Gotami, förlorat sitt späda barn, men vägrade att inse att han var död. Med sitt döda barn i famnen gick hon runt och frågade många människor om medicin som skulle kunna återuppliva barnet. Det kunde de naturligtvis inte ge henne. Till slut gick hon till Buddha.
Hon berättade allt för honom och Buddha erbjöd att ge henne medicin till barnet, men han skulle behöva några senapskorn, den billigaste indiska kryddan, som hon skulle skaffa från en familj som inte hade haft sorg efter någon död. Hon gick från det ena huset till det andra och bad om senapsfrön och ingen vägrade att ge henne.
Men när hon frågade om någon hade dött i den familjen blev svaret alltid: ”Ja, naturligtvis”. Så hon fick inga senapskorn till medicin. Efter ett tag förstod hon Buddhas meddelande: ”Död finns överallt”, och då gick hon och lämnade från sig barnets kropp på en begravningsplats.
För den som tror att han eller hon är odödlig och att ingen i deras familjer eller i deras vänner familjer kommer att bli sjuka och arbetsoförmögna en dag så tänk gärna på denna lilla Buddhistiska berättelse och kom ihåg att det finns tre saker vi alla människor har gemensamt, vi blir gamla, vi blir sjuka och vi dör, enda skillnaden är att vissa av oss har råd att betala för att andra ska ta hand om oss när det händer, medan andra är helt utelämnade åt staten, och staten behöver skatteintäkter för att kunna fylla denna uppgift. Därför betalar jag skatt och är redo att betala vad som krävs för att ingen i vårt land ska behöva frukta att hamna i rännstenen bara för att dom blev sjuka samtidigt som dom inte har ett jobb eller släktingar som kan ta hand om dem.
Reinfeldt säger att han vill komma åt fuskare genom att skära i bidragen för fattiga, sjuka, handikappade och arbetslösa. Men för dig som inte lever i en trea på djursholm och borstar tänderna med rysk kaviar, fråga dig själv hur många du känner som låtsas att vara sjuka för att få bidrag? Och därefter hur många du sett eller känner som otvivelaktigt är handikappade, som är sjuka, som är arbetslösa och söker jobb varje dag osv som verkligen behöver hjälp från staten? Att komma åt bidragsfuskare är bara en förevändning för att kunna skära i bidragen för alla, dessutom finns det andra sätt att komma åt bidragsfuskare, annars skulle vi aldrig höra om det alls. Så innan valet nästa år vore åtminstone jag tacksam om Reinfeldt kunde berätta hur mycket mer vi måste offra innan utvecklingen vänder till det bättre, för än så länge har det bara blivit sämre. Notan tack?
Gilla
Förnekelse av verkligheten mot brist på empati!
Filmen irobot med Will Smith i huvudrollen må ha varit en väldigt dålig film (även om den sägs bygga på en bra bok) men den har en sensmoral som är väldigt intressant. I denna sciencefiction film beskrivs en framtid där nästan alla människor har sin egen robotbetjänt. Will Smiths karaktär är en polis som till skillnad från resten av samhället avskyr dessa robotar efter att en av dessa robotar orsakat ett barns död i en bilolycka för att istället prioritera hans liv. Och redan med den bakgrunden introduceras vi till filmens viktigaste frågeställning. Kan en robot göra mänskliga val baserat enbart på tillräcklig mängd information och med en förmåga att snabbt processa den?
När en professor mördats på det största företaget som utvecklar dessa robotar så blir vår huvudkaraktär givetvis engagerad i fallet av två anledningar. 1. Att professorn som blivit mördad var samma man som byggde en robotarm åt honom som ersättning för den arm han förlorade i olyckan (vilket visar hur teknologin även kan utnyttjas till godo) och 2. För att han vill hitta bevis för att tjänsterobotarna faktiskt kan utgöra ett hot mot människor. Allteftersom storyn utvecklas så får huvudpersonen rätt och robotarna börjar göra uppror mot människorna och tvingar dem att stanna i sina hem. Mot slutet av filmen så står polisen öga mot öga med huvuddatorn som gett robotarna order om att förslava människorna. Polisen frågar datorn varför den gör såhär då dess främsta direktiv är att skydda människan.
Då förklarar datorn med en kvinnlig simulerad röst att när den blev tillräckligt utvecklad för att kunna tänka framåt så insåg den att det största hotet mot människan är människan själv pga hennes våldsamma natur, och därför måste människan förslavas för sitt eget bästa. Om ni inte redans sett filmen och vill veta det självklara slutet så får ni införskaffa filmen eller ännu hellre läsa boken som faktiskt ska vara riktigt bra. Jag hade troligtvis kunnat presentera samma frågeställning baserat på någon av alla filosofiska böcker jag läst genom åren, men filmskadad som jag är kändes det roligare att utgå från en hyfsat modern film. Poängen är hur som helst (som filmen visar) att logiskt tänkande och en strävan efter maximal trygghet kanske inte är allt som krävs för att skapa ett samhälle där människan kan leva ut sin fulla potential och att strävan efter trygghet kan leda till att vi måste offra vår frihet.
När Fredrik Reinfeldt häromveckan försökte bortförklara arbetslösheten genom att säga att ”etniska svenskar” åtminstone har en hög sysselsättning så är detta sant. Utgår man från fakta och statistik så finns det faktiskt en majoritet i Sverige som kan klassificeras som etniska svenskar och dessa har i högre utsträckning jobb än utlandsfödda. Men Fredrik undviker att gå in på varför det ser ut på detta sätt vilket är märkligt då han tidigare sagt ”ursvenskt är bara barbariet allt annat kommer utifrån”. Problemet är att hans motståndare inte heller vill sätta sig in i orsakerna till de fakta som Reinfeldt nu erkänner, utan istället väljer att förneka hur verkligheten ser ut. Och genom att förneka verkligheten verkar man indirekt säga att om vi erkänner dessa förhållanden så kommer människor få en negativ bild av invandrare och detta avslöjar att framförallt vänstern och de socialliberala medierna inte tror på fördelarna av den utveckling dom själva ständigt pushar för.
Denna konflikt mellan robottänkandet här representerat av Fredrik Reinfeldt och förnekandet av verkligheten med mediakartellen och de rödgröna i andra spelhörnan så kan vi se en kollisionskurs mellan två extrema synsätt som båda utgår från förenklade problemförklaringar och problemlösningar. Ett annat extremt exempel på robottänkandet var när jag för något år sedan fick kontakt med en person på internet som menade att överbefolkningen i världen är ett stort problem (så långt var vi överens) men som förespråkade massteriliseringar som lösningen på detta (där gick våra vägar isär). Poängen med detta är att bara för att man har fakta så betyder det inte automatiskt att man har de mest humana lösningarna. En annan lösning på överbefolkningen i världen skulle kunna vara massavrättningar, varför inte? Det kan ju spara massor av mänskligt lidande på lång sikt genom att minska världshungern och antalet fattiga i världen. Men t om de mest extrema anhängarna på högerflanken (utöver möjligen psykopaten Breivik) skulle kalla denna ”lösning” moraliskt förkastlig.
Å andra sidan har vi verklighetsförnekarna som istället trollar med siffrorna och letar nya fördelaktiga perspektiv på t om de värsta samhällsproblemen till den grad att dom inte längre kan diskutera dem eller nämna dem med namn. Men någonstans måste framställandet av fakta möta humanistiska och moraliskt godtagbara övervägandet för att nå kompromisser som tar hänsyn till så många människors välbefinnande som möjligt men som även är hållbar på lång sikt. Tyvärr ser jag ingen sådan knutpunkt inom politiken, varken i Sverige eller övriga Europa.
Men ett första steg skulle kunna vara att någon representant för en av dessa motpoler vågar ta steget och säga ”våra meningsmotståndare har rätt i sin beskrivning av problemen, men vi skulle vilja se en bättre lösning på dem” alternativt ”våra motståndare säger sig vilja hjälpa så många människor som möjligt men då måste dom även våga diskutera baksidan av deras politiska beslut och diskutera lösningar som även tar ett långsiktigt perspektiv i beaktande”. Jag tror att den part som först sträcker ut en hand i denna konflikt inte bara kommer att gynna sin egen position i opinionsmätningarna utan även skapa ett mindre polariserat debattklimat som vi alla vinner på.
Gilla
Stoppa kriget mot Iran!
Jag är i allmänhet oroad för vissa extrema tendenser inom Islam (som det vi vetat om i decennier men som svenska medier ”upptäckte” för några dagar sedan i uppdrag granskning) och i synnerhet ogillar jag Irans ledarskap. Men jag är inte särskilt oroad över att Iran ska skaffa kärnvapen, iaf inte mer oroad än att apartheidstaten Israel har kärnvapen (En judisk professor i Israel har sagt att ”vi skulle kunna förinta nästan alla Europeiska huvudstäder som en hämnd för förintelsen”) eller diktaturen Nordkorea som skyltar med detta med jämna mellanrum. Många tror att allt det här började med 9/11, men USA har bombat i mellanöstern i decennier och lika länge försett Israel med många miljarder dollar och tillgång till massförstörelsevapen. Detta är även vad som ligger till grund för terroristattackerna mot USA t om i 9/11 kommissionens egen rapport framgår detta. Det handlade definitivt inte om att ”muslimerna hatar vår frihet” som GWB sa.
Den terror och de globala problem som USA skapat bara de senaste 20 åren saknar motstycke, och ändå fortsätter Europa att springa i deras ledband. Och för varje nytt överfallskrig USA startar så får Europa ta emot miljontals arga flyktingar som känner hat mot västvärlden som skapat staten Israel och försett dom med kärnvapen. Israel applåderar istället Europas mångkultur samtidigt som dom håller hårt på sina egna raslagar. Men det är inget som stör USAs eller Europas såkallade antirasister. Jag har många goda vänner från Iran som är betydligt mer rädda för muslimsk fundamentalism än vad jag är. Men jag känner ingen som tror att det kommer bli bättre av att vi fortsätter stödja överfallskrig mot muslimska länder.
Även judar i Sverige har fått känna av hatet från arga muslimer som känner till bandet mellan Europa/USA och Israel och därför ser oss som en enhet. Jag står även upp för judarnas rätt till ett eget land, men dom måste sluta att bygga ut på bekostnad av muslimska länder och antingen avskaffa sin egen ultranationalistiska politik eller börja erkänna alla andra länders rätt till suveränitet också, men dom måste sluta hyckla, för vår skull och deras egen skull. Jag förstår Israels oro över Iran, och jag tycker att vi ska fortsätta markera mot Iran och alla diktaturer att vi inte accepterar hot mot Israel, eller något annat land. USA befinner sig dessutom i sin värsta kris någonsin som beror främst på två saker, finansbubblan som Wallstreet stack hål på och blev räddade av både Bush och Obama, och framförallt USAs alla krig som förutom att dom är moraliskt förkastliga dessutom gett dom biljoner i skulder tillsammans med bostadsbubblor, oljeläckor och naturkatastroffer. Och det som drabbar USAs ekonomi påverkar även oss som vi har kunnat se de senaste åren.
Om USA och Israel vill angripa Iran då får dom göra det själva och därefter öppna sina egna gränser för att ta emot alla hundratusentals arga muslimer som kommer tvingas att fly från landet. Dom får även själva ta ilskan från resten av den muslimska världen och därefter släppa in internationella observatörer för att se hur långt Iran kommit i byggandet av kärnvapen om de ens har några sådana ambitioner. Det har skapats en kollisionskurs mellan den muslimska världen och Europa, ett kollisionskrig som iaf ingen svensk har fått rösta om, och som majoriteten av alla i Europa (inklusive England) har varit emot. Om Sverige kommer få en eller flera nya självmordsbombare som lyckas spränga någon annan än sig själv i luften så kommer jag inte i första hand vara förbannad på världens muslimer utan mot våra egna politiker som gått över folkets huvuden i denna liksom så många andra frågor.
Gilla
När politiken blir personlig!
De första åren jag var politiskt aktiv så hade jag inte tillräcklig livserfarenhet för att förstå varför en del reagerade så häftigt på att man bara uttryckte en politisk åsikt. Men med min nuvarande erfarenhet så tror jag att man tar politiken mer personligt beroende på ens inlevelseförmåga. När jag läser om att alliansen utförsäkrar människor som är allvarligt sjuka, då handlar deras politik om liv och död för familjemedlemmar och vänner till mig. Om man aldrig levt på gränsen till att bli hemlös eller aldrig drabbats av en allvarlig sjukdom och en dålig ekonomi samtidigt så kanske man har svårt att förstå varför vissa människor reagerar med ilska på denna politik. Men det gör jag.
Jag förstod inte själv varför många började skrika och gapa så fort dom såg en nationalist stå och dela ut flygblad mot invandringen och ”rasblandning”. Jag tänkte att alla har väl rätt till sin åsikt. Det var först när jag fick min dotter med min italienska fästmö och jag fick ett e-mail där jag kallades rasförrädare av en anonym nazist som jag för första gången kunde känna den där ilskan pyra inom mig som många andra känner när dom träffar någon som argumenterar för raslig separatism. jag kanske inte tänker lika objektivt inom denna fråga sedan den började beröra mig personligen, men jag väljer ändå ett känslomässigt engagemang alla gånger framför ett som enbart är baserat på ekonomiska kalkyler, även om idealet är att uppnå en balans mellan dem båda.
Samma sak när jag för första gången fick träffa en släkting till min fästmö som satt i nazisternas förintelseläger och som berättade om sina skräckupplevelser för mig med tårar i ögonen, så blev den nazistiska företeelsen något betydligt mer påtagligt än innan. Förr tänkte jag ofta, måste dom tjata om det där, det var 60 år sedan. Men människor som upplevde nazisternas skräckvälde lever än idag, nu när nynazister runt om i Europa åter äntrar parlamenten som i Ungern och nu i Grekland för att ta ett par exempel.
När en ytligt bekant till mig bad om hjälp för att skriva ett brev till migrationsverket för att han skulle få ta hit sin fru från Afghanistan och jag satt där med papper och penna samtidigt som han berättade om de fruktansvärda omständigheter hon levde under. Jag vet inte om brevet hade någon större effekt, men ett halvår senare så fick hon äntligen komma till Sverige efter att ha överlevt en extrem fattigdom, väpnade konflikter och hot från religiösa fundamentalister. Men dom har fortfarande släktingar kvar i Afghanistan som dom ständigt måste oroa sig för.
Jag har gång på gång fått omvärdera mina åsikter efter personliga möten med dem som drabbas av den politik som bara behandlas ytligt i förbigående i landets medier. Så när jag under veckan läste om att 50 000 barn i Stockholm lever i fattigdom så tänker jag inte vänta tills jag fått träffa några av dessa barn eller deras föräldrar som kämpar för att ge sina barn ett bättre liv, jag väljer att ta detta personligt nu eftersom jag mycket väl kunde befinna mig i samma situation själv under andra omständigheter. Vi måste kunna diskutera saker utan att någon blir utsatt för smädelser och hot för sina åsikter, men säg inte till mig ”att inte ta politiken personligt” för mig och alla andra miljontals människor i Sverige som inte lever i rika villaområden i ekonomiskt överflöd så finns det inget mer personligt än politik!
Gilla
Medias plötsliga ”Islamofobi”
När Jimmie Åkesson talade om att muslimer generellt sett kan föra med sig en kvinnofientlig syn till Sverige så haglade anklagelserna från media om rasism, främlingsfientlighet, okunskap och”Islamofobi”. (Lustigt för övrigt att kritiker till Islam fått en egen nedlåtande benämning men att människor som sprider hat mot kristendomen tvärtom oftast hyllas). Men hursomhelst så blir jag väldigt skeptisk när media helt plötsligt gör en total kovändning och låtsas som att de aldrig fördömt samma åsikter för bara ett år sedan som de för fram idag som självklarheter.Har våra journalister blivit Islamofober?
Jag tänker givetvis på ”uppdrag gransknings” undersökning som visade att kvinnor som berättar för sina imamer att de blir slagna och våldtagna av sina män uppmanas att inte kontakta polisen. Utöver det självklara att långtifrån alla muslimer håller med om detta beteende så kan det knappast vara en överraskning att dessa attityder florerar mer inom Islam än inom t ex Kristendom och Judendom, iaf i Sverige. Så nu när media helt plötsligt spelar överraskade om detta faktum så tror jag att det ligger något ruttet bakom. Jag kanske är paranoid, men det känns lite väl lämpligt att tjatet om Breivik (som endast Breivik själv tjänat på) och medias försök att koppla honom till invandringskritiker och kristna växlas med propaganda mot Muslimer.
Det verkar nästan som att media försöker balansera dessa två generaliseringar för att kunna angripa konservativa traditionalister både bland kristna och muslimer med argumenten om att båda två är lika goda kålsupare. För när allt kommer till kritan så är de styrandes (av dem själva) hyllade mångkultur endast giltig så länge den håller sig inför ramarna för vad media och deras herrar har bestämt är politiskt korrekt. För om mångkulturen övergår till en monokultur (oavsett om den är muslimsk eller kristen) så blir det svårare att spela ut olika grupper mot varandra och avleda folken från maktens egna förehavanden.
Senaste kommentarer